Bedömningsgrunder

En ökad tillförsel av näringsämnen till sjöar och vattendrag innebär eutrofiering (övergödning). Till följderna hör ökad produktion och biomassa av växter och djur, ökad grumling av vattnet, ökad syrgasförbrukning genom nedbrytning av organiskt material samt ändrad artsammansättning och artmångfald hos flora och fauna.

I sötvatten är det normalt tillgången på fosfor som reglerar produktionen av alger och annan växtlighet, men i vissa fall kan i stället kväve vara tillväxtbegränsande. Att kväve i de sistnämnda fallen utgör ett bristämne skapar förutsättningar för massutveckling av cyanobakterier (blågrönalger), som har förmåga att tillgodose sitt kvävebehov genom kvävefixering (upptag av kvävgas). Kvävebegränsning och kvävefixering förekommer framför allt i näringsrika vatten.

Bedömningar av näringstillstånd i sjöar ska normalt bygga på genomsnitt av månatliga haltmätningar under den årstid som anges i tabellerna nedan. Om totalfosforhalten inte är alltför hög kan den alternativt beräknas som genomsnittet av 3 års augustivärden. Proven ska vara tagna i epilimnion (det uppvärmda vattnet ovanför temperatursprångskiktet). Tas bara ett prov vid varje mättillfälle ska det hämtas från ytvattnet (på 0,5 meters djup).

Ett fel inträffade

De markerade fälten måste fyllas i


Dela på

Dela till Facebook Dela till Twitter Dela till LinkedIn Dela med e-post
Synpunkter & felanmälan Kontaktinformation