Gemensam barnmorska. Ett exempel på kommunal samverkan.

Skepptuna och Lunda landskommuner föreslås 1913 samarbeta  i barnmorskefrågan. Detta lästes upp i kyrkan den 13 juli 1913.  Det var extra kommunalstämma som hölls. Det hölls i Sursta hemma hos lantbrukare Österberg.  Man ville ha ett gemensamt barnmorske- och sjuksköterskedisrikt. Barnmorska fru Anna Holm ska ersättas och få pensionsförmåner.  Ny lön diskuteras för den nya barnmorskan. Hon ska också få en bostad som kommunen ordnar.

I slutet av december 1913 står det i protokoll att förslag till barnmorskebostad ska upprättas av lantbrukarna  Karl Höglund och P E Österberg i Sursta.

Den 26 mars 1914 beslöts om vilka löneförmåner den nya barnmorskan skulle ha. Barnmorska tillsätts.

Nästa år 14 maj 1914 står det att barnmorskans tjänstebostad ska bestå av två rum och kök, och inte ett rum och kök som det anges 26 mars, samt uthus plus tomt.

Barnmorskan är en av våra yrken som har längst historik. Yrket omnämns i bibeln och från antikens Grekland är filosofen Sokrates mamma Phanarote känd som barnmorska.

En jordemor som det förr kallades  hade ingen medicinsk utbildning, endast erfarenhet av livet, och födande. Hon var ofta en äldre kvinna, gift eller änka, som själv fött barn. Hon var en "klok gumma" med magiska krafter och ovanlig kunskap som ofta gick i arv från mor till dotter. Hon hade stor kännedom om örter och deras användning som läkemedel.

 
Det fanns inga läroböcker i förlossningsmedicin, jordemodern lärde sig av naturen, erfarenheter och gamla muntligt förmedlade kunskaper. De första böckerna i ämnet skrivna av kvinnor kom först på 1600-talet och var inte kända av de svenska jordemödrarna på landsbygden. Året 1697 ger Johan von Hoorn (läkare) ut en lärobok för jordegummor ”Den Swenska Wäl-öfvade Jord-Gumman”. Barnmorsekonsten hade tidigare huvudsakligen förmedlats via muntlig tradition.

 
Det är vid denna tid mannen, läkaren, och vetenskapen börjar sitt intåg i denna kvinnliga sfär. Genom bildandet av Collegum Medicum (nuv. socialstyrelsen) 1663 börjar läkarna utöva ett förmyndarskap över barnmorskorna. Nya reglementen införs, bland annat förbjuds jordemodern att använda instrument som till exempel förlossningstänger. Första nationella reglerna för barnmorskor kom 1777 – läkare måste hämtas om instrument ska användas vilket ledde till att kvinnor dog i väntan. Undan för undan ändrades reglerna; ogifta kvinnor fick bli barnmorskor och  barnmorskorna i Sverige fick år 1829 rätt att använda förlossningstång när ingen läkare fanns tillgänglig. Internationellt sett är detta unikt. De stora geografiska avstånden och bristen på läkare var orsakerna. För att få rätten krävdes s k instrumentexamen.


År 1819 stadgar Barnmorskereglementet att utbildning enbart får ske vid barnmorskeläronanstalt och skall omfatta minst sex månader och endast examinerade barnmorskor ägde rätten att förlösa. 

 
Genom 1856 års "barnmorskereglemente" krävdes att en jordemor/barnmorska även skulle lära sig vården av späda barn. Utbildningen skulle vara i nio månader samt ytterligare tre månader för att avlägga instrumentexamen. I undervisningen skulle också ingå att öppna åder, sätta blodiglar, ympa skyddskoppor samt vård av späda barn. Utbildningen fanns nu i Stockholm, Göteborg samt Lund. Efter godkänt avgångsförhör kunde barnmorskorna gå en kurs i "den instrumentala förlossningskonsten. "Barnmorskereglementet" reglerade även barnmorskornas arbete för att förhindra barnamord.


o Svenska Barnmorskeförbundet bildas 1886. Detta är Sveriges första kvinnliga yrkesförening.
o Vid tidigt 1900-tal skedde fortfarande bara cirka fem procent av förlossningarna på sjukhus och alltså 95 procent i hemmen.
o 1907 fastlogs ett krav på legitimation för yrkesutövande barnmorskor i Sverige.
o 1908 tillkommer en lag om att kommunerna har skyldighet att anställa examinerade barnmorskor.

 

Ett fel inträffade

De markerade fälten måste fyllas i


Dela på

Dela till Facebook Dela till Twitter Dela till LinkedIn Dela med e-post
Synpunkter & felanmälan

Relaterade dokument