”Marie räddade livet på mig”

2016-12-12

CAROLINE OCH MARIE

I somras bröt Caroline Planstedt nacken under en dykolycka i Bulgarien.
- När jag kände att jag varken kunde röra mig eller få luft, tänkte jag att det var över. Och, det hade det varit - om det inte vore för Marie Axelsson.

Caroline Planstedt, 45, och Marie Axelsson, 46, träffas på gymmet i Sigtuna. De brukar ofta träna ihop. När de sitter på varsin testcykel och trampar är det svårt att tro att det bara var några månader sedan som Caroline fick höra av en läkare att "egentligen skulle du ha suttit i permobil och styrt med ett sugrör".
- Jag tänker dagligen på det som otäcka som hände och kan plötsligt bli alldeles tårögd när jag pratar om olyckan. Inte för att jag egentligen är ledsen, utan mer för att jag känner sådan tacksamhet, säger Marie Axelsson.

Det var onsdagen den 22 juni i år. Caroline Planstedt hade varit en vecka i Sunny Beach i Bulgarien och det var hennes sista dag på semesterresan. För Marie Axelsson var det första dagen där nere. De två kollegorna från S:t Pers skola i Sigtuna tyckte att de måste passa på att ses, så Marie med familj promenerade till Carolines hotell.
- Vi lekte i poolen och hade jättekul, vi gjorde roliga och knasiga hopp i vattnet. Jag sa till killarna att de skulle vara försiktiga när de gjorde volter och så där, men att det fanns någon risk att jag skulle skada mig, det hade jag inte en tanke på, berättar Caroline.

Caroline tog sats inför ett dyk, snubblade till i upphoppet och stöp rakt ner i poolen, som var 1.35 meter djup.
- Jag var i vattnet när det hände. Jag såg direkt att det gick illa, säger Marie.
När Caroline flöt upp till ytan var hon helt lealös. Medan Carolines son Oskar drog upp henne ur poolen sprang Marie snabbt till receptionen för att ringa efter ambulans.
- När jag kom tillbaka låg Carro där med uppspärrade ögon och det enda hon lyckades röra var läpparna. Jag kunde först inte höra vad hon sa, men med den sista gnutta luft som hon hade i lungorna väste hon fram: "andas". Då förstod jag att hon inte kunde andas. Allt som jag lärt mig på första hjälpen-kurser var bara att lägga åt sidan. Jag förstod att det hade gått illa med nacken så jag kunde ju inte göra luftvägarna fria genom att böja hennes huvud bakåt. Jag fick försöka blåsa in luft liggandes på sidan. Jag hade som tunnelseende, jag var bara här och nu och mitt enda fokus var att få luft i Carro, berättar Marie.

Efter några minuter kom hotell-läkaren springandes med stetoskop, blodtrycksmanschett och rullstol.
- När jag förstod att läkaren tänkte lyfta upp Carro i rullstolen, då skrek jag, det fick bara inte ske. Det var stora språkförbistringar och jag har förstått i efterhand att det blev ganska högljutt, men hade hennes huvud tippat, då hade det varit över, säger Marie.
Det tog 40 minuter innan ambulansen kom och när de väl fått upp Caroline på båren vägrade de åka iväg med henne innan de fått betalt av Marie, 5500 kronor skulle de ha på plats.
- De hade fortfarande inte förstått allvaret. De såg ett jack i Carros huvud som det rann blod ur, så de stannade vid ett annat hotell på vägen mot sjukhuset för att sy. Väl där kunde hotell-läkaren engelska och började prata om första och andra nack-kotan. Då blev det plötsligt ilfart till sjukhuset i Burgas där Caroline vårdades i två dygn innan hon hämtades av SOS International och flögs hem.

När hon kom till Karolinska sjukhuset i Solna stod ett team på 14 personer och väntade på henne. Efter en vecka tvingades Caroline till akut steloperation då röntgenbilder visade att de trasiga kotorna flyttat in mot ryggmärgen.

- Jag var bara så glad att jag levde. Allt annat kändes som en bonus, säger Caroline.

Trots att läkarna sa att hon med största sannolikhet skulle bli rullstolsbunden låg hon i sin säng med nya springskorna på och väntade på att få börja rehabiliteringen.

- Dagen efter steloperationen stod jag upp. Fyra dagar senare kunde jag ta mig fram med sjukgymnastens hjälp. Då applåderade personalen. Det var som på film. De kom ut i korridoren där jag gick och började spontant klappa händerna, berättar Caroline.

Marie förklarar att det är sådan hon är, Caroline.
- Hon är en positiv person som alltid går all in i allt hon gör. Carro arbetar som elevassistent på skolan där jag är idrottslärare, och det finns ingen som har samma förmåga att motivera skoltrötta elever som hon.

Ett knappt halvår efter dykolyckan som höll på att kosta Caroline livet, arbetar hon nu halvtid på S:t Pers skola. Dessutom har hon börjat rida igen.

- När jag satt upp på hästen för två veckor sedan kände jag att "nu har jag ingenting mer som jag känner att jag inte kan göra". Då började jag fulgrina, jag var så lycklig, säger Caroline och nickar åt Marie.

- Hon räddade livet på mig.

Presskontakt:
Anna Jernberg Carlson
Pressansvarig Sigtuna kommun
073-666 53 36
anna.jernberg-carlson@sigtuna.se

Dela på

Dela till Facebook Dela till Twitter Dela till LinkedIn Dela med e-post
Synpunkter & felanmälan