Lokalhistoria

Kommunens arkiv är en guldgruva för historieintresserade. Här finns handlingar från 1863 då kommunerna som förvaltningsform kom till. Några enstaka handlingar är ännu äldre, ett exempel på det är Husby Ärlinghundra sockennämnds protokoll från 1844.

Arlanda flygplats

Arlanda flygplats har tidigare ägts och drivits av Luftfartsverket, men drift och ägande av flygplatser för civil luftfart är sedan den 1 april 2010 överfört till Swedavia. Byggandet av Arlanda föregicks av många års utredningar där många olika förslag till placering figurerade. Redan 1943 tillsattes en utredning för att undersöka möjligheten att komplettera Bromma flygplats. Den kom att kallas 1944 års flygplatsutredning. Utredningen föreslog i januari 1946 att flygplatsen skulle placeras vid Halmsjön. Samma år fattade riksdagen beslut om att anlägga en storflygplats i enlighet med utredningens förslag. Byggandet vid Halmsjön startade 1952, men på grund av ansträngd ekonomi blev resultatet först en enkel betongbana som gick under namnet Halmsjöbanan. Invigningsflygningen genomfördes den 26 november 1954 på sträckan Bromma - Halmsjön. Med öknamnet puckelbanan blev banan föga använd. Halmsjöbanan kom efter ombyggnad senare att ingå i det som kom att bli bana 2:s taxibana på Arlanda.

Utbyggnad vid Halmsjön

I april 1956 tillsatte regeringen en ny utredning – storflygplatsutredningen. Denna utredning föreslog en fortsatt utbyggnad vid Halmsjön. Luftfartsverket och flygbolagen var dock negativa eftersom de ansåg att Halmsjön låg för långt bort från Stockholm, och redan i oktober 1956 tillsattes en ny utredning för att utreda alternativ till Halmsjön. Luftfartsverkets förordade ändå Halmsjön som plats för flygplatsen 1957. Riksdagsbeslutet kom i december 1957.

Barnavårdsmannaakterna

Enligt lagen 14 juni 1917 om barn utom äktenskap är barnavårdsnämnd pliktig att för varje barn främst utom äktenskap förordna lämplig person till barnavårdsman för att bistå modern med råd och upplysningar samt se till att barnets rätt och bästa tillvaratas. Särskilt åligger honom att se till att barnets börd fastställs och att barnet får underhåll till en viss ålder. Ibland står det 16 år, ibland 18 år, beroende på tidsperiod. Modern är förmyndare. Barnavårdsman kan även utan moderns medverkan föra talan för barnet rörande faderskap m. m. Han kan även begära in pengar från underhållsskyldig som är fadern. Barnavårdsmannauppdraget var ursprungligen ett oavlönat förtroendeuppdrag och kom senare att åläggas kommunerna. Barnavårdsman kallades fortfarande den som enligt 1981 gällande barnavårdslag skulle lämna stöd och hjälp till vårdnadshavare som så begärde. Idag styrs verksamheten av socialtjänstlagen.

Brevet till Sigtuna Magistrat 1836

Bakgrund

Det gäller här att få utföra ett hantverk. Året är 1836. Alltså gällde skråväsendet (upphörde 1846). Detta innebar att städernas hantverkare organiserades i yrkesföreningar som kallades ämbeten eller skrån. Allt hantverk utanför skråväsendet var förbjudet. Men det fanns undantagsregler. Landshövdingen kunde ge s k gärningsmän rätt att på landsbygden utföra vissa hantverksarbeten. Han utfärdade då ett gärningsbrev som vi kan se exempel på nedan.

Brevets innehåll

Brevet inleds med att Anders Sandberg redovisar vissa gällande regler, som möjliggör för sockenborna i S:t Olof och S:t Per att på allmän sockenstämma begära få anlita Sandberg som sockensnickare med rätt och skyldighet att tillverka endast likkistor.

Ett problem var tydligen att de två socknarnas kyrkor låg inne i staden Sigtuna. Ett annat problem var att Sandberg var boende och mantalsskriven inte i någon av socknarna utan i staden Sigtuna. Sandberg ansåg att han kunde bo kvar i staden. Där fanns inget snickarämbete som kunde bli ”förnärmat” av Sandbergs verksamhet.

På brevets andra sida upprepar Sandberg sin begäran att få bo kvar i staden även för de fall han av ”högre ort” (landshövdingen) får tillstånd vara gärningsman. Han diskuterar också magistratens begäran att få ta del av sockenstämmoprotokoll, som visar att sockenborna samtycker till Sandbergs begäran att få bli gärningsman i socknarna.

Han tycker inte det behövs och dessutom vägrar prästerskapet lämna ut protokollet, vilket skall vara insänt till Kungl. Befallningshavare (landshövdingen). Sandberg tycker att magistraten ändock kan fatta sitt beslut.

Fattigvården i Lunda socken 1858–1859

I Lunda församling i Sigtuna kommun redovisas inkomster och utgifter för fattigkassan i särskilda räkenskaper. Några exempel för året 1858 ger oss insyn hur fattigvården i praktiken utövades. Till inkomsterna hörde fattigprocent vid begravningar. Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården utgjorde fattigprocent. Fattigprocent efter Per Andersson till Christinelund uppgick till 18 öre. Vid begravningen av dragon Ek utbetalades 9 kr och 40 öre till fattigkassan. Gåvor från kyrkogångskvinnor upptas i räkenskaperna för Lunda församlings fattigkassa 1858. Kyrkogången eller kyrktagningen var en ceremoni vid vilken kvinnor som fött barn återinträdde i församlingslivet. De betraktades som orena och nedlade offer i form av ost och bröd på ett särskilt altare i kyrkan. De gav också gåvor i form av pengar till fattigkassan. 25 öre var ett vanligt belopp. Fattigvårdsauktioner av barn redovisas också i 1858 års räkenskaper. Vid auktion efter fattighjon fick fattigkassan 38 kr och 12,5 öre. Fattigvårdsauktioner förbjöds i 1918 års fattigvårdslag. I fattigkassans utgifter upptas bl a sill till fattighjonen för 7 kr och 50 öre. I räkenskaper 1859 kan man se att fattigstugans boende utgick till belopp på vanligtvis 3 kr per person. Till reparation av fattigstugan anskaffades kalk för 1 kr och 50 öre. Ytterdörrarna målades, rummen och sydmuren rappades på fattigkassans bekostnad. Genom 1918 års fattigvårdslag reformerades verksamheten, bl a blev fattigstugorna ålderdomshem. År 1956 ersattes fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp, under senare tid kallat försörjningsstöd. Fattigkassans bevarande räkenskaper ger oss en föreställning om livets hårda villkor för de fattiga i Lunda socken 1858-1859. Många namn i bygden passerar revy.

Folkskolan i Märsta storkommun

Bakgrund till folkskolan i Sverige sedan 1842

Den 18 juni 1842 utfärdade Kungl. Maj:t vår första folkskolestadga. Enligt nämnda stadga skulle i varje församling finnas minst en, helst fast, skola med godkända lärare, alltså inte ambulerande lärare i socknen. Skolläraren skulle få en viss fastställd minimilön och bostad och andra naturaförmåner. Skolväsendet skulle bekostas av församlingarna. Medellös församling kunde dock få ett mindre understöd från staten. Skoldistriktet blev detsamma som kyrkoförsamlingen och kyrkoherden blev ordförande i skolstyrelsen. Staten gjordes ansvarig för lärarutbildningen. Egentligen är det fel att påstå att folkskolan inrättades just 1842. Det var ingen absolut skolplikt som tillkom då, bara plikt att tillägna sig den kunskap som lärdes ut i folkskolan. Det kunde trots allt fortsätta ske i hemmet, om detta kunde motiveras.

Folkskolan kom länge att uppfattas som en fattigskola och behandlades också som en sådan från statens sida. När de första folkskoleinspektörerna skickades ut på 1860-talet samlade de stoff till dystra årsrapporter om dåliga sanitära förhållanden och jättelika klasser i fattig-Sverige.

Med tiden kom staten att betala för lärarnas avlöning. Männen hade avsevärt högre lön än kvinnorna. Kvinnorna var ofta småskollärare.

Undervisningsplanen delade in undervisningen i bl a A- och B-typer. A-typen innebar att lärarna undervisade i endast en årsklass medan B-typen innebar undervisning av läraren i två eller flera klasser samtidigt

Skolplanerna i Märsta storkommun

Efter andra världskrigets slut inleddes en expansiv period som bl a innebar att allt fler uppgifter kom att läggas på kommunerna. Många små kommuner fick allt svårare att klara av sina uppgifter, inte minst ekonomiskt. För att åstadkomma bärkraftiga kommuner fastställde riksdagen år 1946 en ny kommunindelning att gälla fr o m den 1 januari 1952. Antalet kommuner minskade från ca 2 500 till drygt 1 000. Minskningen har fortsatt och antalet kommuner är i dagsläget ca 290.

1946 års riksdagsbeslut innebar bl a att Norrsunda, Husby Ärlinghundra, Odensala och Skånela landskommuner sammanfördes till en storkommun benämnd Märsta kommun. Den nybildade kommunen bestod av ca 3 800 invånare.

År 1950 förrättades val av de personer som fr o m januari 1952 skulle utgöra Märsta storkommuns kommunalfullmäktige. Bildandet av den nya kommunen krävde omfattande förberedelser. Därför började de nyvalda ledamöterna redan år 1951 arbeta med problemen. Ett exempel på detta är det här publicerade protokollet.

Gemensam barnmorska – ett exempel på kommunal samverkan

Skepptuna och Lunda landskommuner föreslås 1913 samarbeta i barnmorskefrågan. Detta lästes upp i kyrkan den 13 juli 1913. Det var en extra kommunalstämma som hölls i Sursta hemma hos lantbrukare Österberg. Man ville ha ett gemensamt barnmorske- och sjuksköterskedistrikt. Barnmorska fru Anna Holm ska ersättas och få pensionsförmåner. Ny lön diskuteras för den nya barnmorskan. Hon ska också få en bostad som kommunen ordnar.

I slutet av december 1913 står det i protokoll att förslag till barnmorskebostad ska upprättas av lantbrukarna Karl Höglund och P E Österberg i Sursta.

Den 26 mars 1914 beslöts om vilka löneförmåner den nya barnmorskan skulle ha. Barnmorska tillsätts.

Nästa år 14 maj 1914 står det att barnmorskans tjänstebostad ska bestå av två rum och kök, och inte ett rum och kök som det anges 26 mars, samt uthus plus tomt.

Barnmorskan är en av våra yrken som har längst historik. Yrket omnämns i bibeln och från antikens Grekland är filosofen Sokrates mamma Phanarote känd som barnmorska.

En jordemor som det förr kallades hade ingen medicinsk utbildning, endast erfarenhet av livet, och födande. Hon var ofta en äldre kvinna, gift eller änka, som själv fött barn. Hon var en "klok gumma" med magiska krafter och ovanlig kunskap som ofta gick i arv från mor till dotter. Hon hade stor kännedom om örter och deras användning som läkemedel.

Det fanns inga läroböcker i förlossningsmedicin, jordemodern lärde sig av naturen, erfarenheter och gamla muntligt förmedlade kunskaper. De första böckerna i ämnet skrivna av kvinnor kom först på 1600-talet och var inte kända av de svenska jordemödrarna på landsbygden. Året 1697 ger Johan von Hoorn (läkare) ut en lärobok för jordegummor ”Den Swenska Wäl-öfvade Jord-Gumman”. Barnmorsekonsten hade tidigare huvudsakligen förmedlats via muntlig tradition.

Det är vid denna tid mannen, läkaren, och vetenskapen börjar sitt intåg i denna kvinnliga sfär. Genom bildandet av Collegum Medicum (nuv. Socialstyrelsen) 1663 börjar läkarna utöva ett förmyndarskap över barnmorskorna. Nya reglementen införs, bland annat förbjuds jordemodern att använda instrument som till exempel förlossningstänger. Första nationella reglerna för barnmorskor kom 1777 – läkare måste hämtas om instrument ska användas vilket ledde till att kvinnor dog i väntan. Undan för undan ändrades reglerna; ogifta kvinnor fick bli barnmorskor och barnmorskorna i Sverige fick år 1829 rätt att använda förlossningstång när ingen läkare fanns tillgänglig. Internationellt sett är detta unikt. De stora geografiska avstånden och bristen på läkare var orsakerna. För att få rätten krävdes s k instrumentexamen.

År 1819 stadgar Barnmorskereglementet att utbildning enbart får ske vid barnmorskeläronanstalt och skall omfatta minst sex månader och endast examinerade barnmorskor ägde rätten att förlösa.

Genom 1856 års "barnmorskereglemente" krävdes att en jordemor/barnmorska även skulle lära sig vården av späda barn. Utbildningen skulle vara i nio månader, samt ytterligare tre månader för att avlägga instrumentexamen. I undervisningen skulle också ingå att öppna åder, sätta blodiglar, ympa skyddskoppor samt vård av späda barn. Utbildningen fanns nu i Stockholm, Göteborg samt Lund. Efter godkänt avgångsförhör kunde barnmorskorna gå en kurs i "den instrumentala förlossningskonsten. "Barnmorskereglementet" reglerade även barnmorskornas arbete för att förhindra barnamord.

• Svenska Barnmorskeförbundet bildas 1886. Detta är Sveriges första kvinnliga yrkesförening.
• Vid tidigt 1900-tal skedde fortfarande bara cirka fem procent av förlossningarna på sjukhus och alltså 95 procent i hemmen.
• 1907 fastlogs ett krav på legitimation för yrkesutövande barnmorskor i Sverige.
• 1908 tillkommer en lag om att kommunerna har skyldighet att anställa examinerade barnmorskor.

Frågan om nödhjälpsarbete i Sigtuna

Under perioden 1929-1939 hade vi en ekonomisk depression i Sverige och stora delar av världen. Många blev av med sina arbeten varför nödhjälpsarbete med statligt bidrag infördes. Nödhjälpsarbete var ett sätt för samhället att ge arbete åt individer som har svårt att på annat sätt hitta egen försörjning. En del fick bo i baracker för att de kom långt ifrån. Banker och stater hade guld som de var rädda om. De var därför inte benägna att satsa på utlåning och finansiering av stödåtgärder. Krisen förvärrades av att de var rädda om sitt guld. Byggandet avstannade mer eller mindre. Därför ansågs det lämpligt att nödhjälpsarbetarna byggde framförallt vägar och broar, men även bostäder. Lönen var ca 75 procent av vanligt arbete. De personer som vägrade ta ett nödhjälpsarbete fick ingen ersättning alls. Mycket blev utfört dessa år genom denna åtgärd. Hur man ställde sig till saken i Sigtuna stad ser ni nedan.

Nedan utdrag ur Sigtuna Stadsfullmäktige protokoll den 22 april 1930, § 5. Mötet hölls på stadshotellet. Under punkten 5 Förslag till principuttalande ang. nödhjälpsarbeten. I enlighet med BN:s förslag beslöt fullmäktige göra nedanstående principuttalande om nödhjälpsarbeten:

”Den livliga byggnadsverksamhet, som under de senaste åren utvecklats i vår stad och skapat arbetstillfällen för icke endast stadens egna invånare utan även lockat till arbetskraft från andra kommuner, har betingats av de härstädes grundade institutionernas raska utveckling och därmed följande behov av nybyggande. Då dessa behov nu synes i det närmaste vara fyllda, måste man inom den allra närmsta framtiden motse en betydande inskränkning i byggnadsverksamheten och avsevärt minskade arbetstillfällen. Inom denna bransch. Inför denna situation vill stadsfullmäktige uttala, att alldenstund de sista årens livliga byggnadsverksamhet varit av tillfällig art, staden icke kan ikläda sig något ansvar för att i framtiden genom event. nödhjälpsarbeten eller dylikt bereda arbetstillfällen åt de arbetare, som i anledning av ovan nämnda förhållanden snart torde komma att sakna arbete i Sigtuna, utan böra dessa se sig om efter arbete på annan ort. Proportionen mellan nuvarande antalet byggnadsarbetare i staden och en byggnadsverksamhet, som kan betecknas som sannolikt normal för framtiden är orimlig och kan icke få bli bestående, om drägliga förhållanden på stadens arbetsmarknad skola kunna skapas.”

Sedan BN:s ordförande framhållit att, uttalandet "ej bunde Fullmäktiges handlingsfrihet beträffande ev. anordnande av nödhjälpsarbeten", beslöts följaktligen på yrkande av Herr K Bergman, att uttalandet skulle kungöras i stadens tidningar. Se tidningsartikel nedan från Sigtunabygden, nr 17 1930, 25 april.

Knivsta-Skepptuna-Märsta Polisdistriktsförbund 1952-1966

Året 1964 skickade Riksarkivet ut ett cirkulär med råd och anvisningar angående polisdistriktens arkiv i samband med polisväsendets förstatligande. Knivsta-Skepptuna-Märsta Polisdistriktsförbund följde anvisningarna. Handlingarna är förtecknade och omfattar ca en hyllmeter.

Knivsta, Skepptuna och Märsta nybildade kommuner beslöt att bilda ett kommunalförbund för gemensamt polisdistrikt. Det första mötet med direktionen var den 25 januari 1952. Man ville komplettera de fjärdingsmän som redan fanns sedan 1950. Fjärdingsman var i Sverige länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades under slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Fjärdingsmannen biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn, utredningar i fattigvård och hjälpte till vid olyckor och annat. Kronolänsmannens arbetsuppgifter omfattade nämligen skatteuppbörd, indrivning, polisverksamhet. Han var även åklagare i vissa mål.

Benämningen fjärdingsman (i dagligt tal tidigare oftast "fjärsman") har sitt ursprung i häradets indelning i fjärdingar. Från början tillsattes en fjärdingsman i varje fjärdedel av ett härad, men från 1850 kom standard istället att bli en fjärdingsman i varje socken. För att klara sitt uppehälle var fjärdingsmännen ofta tvungna att ha ett arbete vid sidan om. Titeln försvann 1954.

Från 1964 inrättades en polisnämnd i Märsta kommun som i två år fanns parallellt med polisdistriktsförbundet och fjärdingsmännen. Landsfiskalen, som i sin tur var underställd kronofogden, var sedan 1918 överordnad förbundet. Direktionen beslöt den 25 februari 1952 att två fjärdingsmän placeras i varje kommun samt att kriminalkonstapeln placeras i Knivsta. Ordförande för Polisdistriktsförbundet var med några års uppehåll friherre Lennart Stiernstedt, Knivsta. Han var även kassaförvaltare. Åren 1958 –juni 1961 var Herr G Bodewall, agronom, ordförande. Därefter tog Stiernstedt över igen. Han var ordförande tills Polisdistriktsförbundet upphör 1966.

Det var mycket kontorsmaterial som införskaffades både i Knivsta och Märsta polisstationer. Skepptuna hade inget eget kontor. Ett tag var det aktuellt att även Sigtuna skulle vara med i förbundet men detta genomfördes aldrig. Till en början användes cyklar men bara efter ett år ville man ha bil, men fick avslag av direktionen. Motorcyklar skulle man aldrig komma att använda.

Under årens lopp var det vissa bekymmer med lokaler. Dels växte poliskåren beroende på att det blev fler invånare. Arlandas tillkomst genererade också fler polistjänster och invånare eftersom det blev en stor arbetsplats. Ibland hyrde man lokaler av bönder och ibland hade poliserna expedition i hemmet. Ett tag var Märstakontoret inhyst i fd kommunkontoret vid Sätuna torg. Sedan mitten av 1950-talet planerade kommunen i Märsta en kombinerad polis- och brandstation, 1960 invigdes den. Klokt nog hade man tänkt på befolkningsutvecklingen och arkitekt E. Fylking i Stockholm hade ritat på ett sådant sätt att det var lätt att bygga ut. Polisdistriktsförbundet hyrde utrymmet av kommunen. Fastigheten benämndes Sätuna 3:160 och låg vid Stationsvägen i Märsta. För några år sedan revs den.

Landsfiskalen och poliskommisarien framhöll 1963 att lokalerna i Knivsta inte kan användas för exekutionsbiträdet (sköter indrivning och ser till att straff verkställs) i Märsta eftersom allmänheten måste besöka denne på ett bekvämt sätt. Landsfiskalen föreslog att man skulle hyra lokaler av HSB Arlanda på Sätunavägen 9 i Märsta. Dessa lokaler omfattade 60 kvadrat och inrymde 4 rum lämpliga för exekutionsbiträdet och polispersonal.

Teknikens utveckling gjorde att man fick alltmer förfinade metoder såsom alkotest i bil, fältmätningsbord (användes vid mätning av skisser över trafikolycksplatser), polisradioanläggning och bandspelare.

Personalen ökade hela tiden. Till en början fick inte kvinnor anställas med statsbidrag (år 1959). Men efter några är anställdes ett kvinnligt skrivbiträde. Med anledning av lagen den 31 maj 1957 (SFS/1957) om kommunalförbund beslöt direktionen föreslå nya förbundsfullmäktige. Första mötet var 20 februari 1958. Denna har en egen arkivserie.

1965 förstatligas polisväsendet. Knivsta-Skepptuna-Märsta Polisdistriksförbund fanns kvar parallellt t o m 1966.

Styrelsen beslöt inbjuda personalen jämte maka eller make inom Knivsta-Skepptuna-Märsta polisdistrikt till en avslutningsfest med supé på Märsta Teater i samband med att förbundsfullmäktige höll sitt sista sammanträde den 17 mars 1966. Även fullmäktigeledamöternas och revisorernas fruar inbjöds. Så var förbundets tid slut.

Kvinnor i kommunalpolitiken

Andelen kvinnliga ledamöter i de olika nämnderna varierade av olika orsaker. Lagstiftningen angav t ex att vissa organ måste ha minst en kvinnlig ledamot. Detta gällde bl a fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden. Andra nämnder där kvinnor ganska ofta deltog i var nykterhetsnämnd, skolstyrelse, pensionsnämnd och hälsovårdsnämnd. I kommunens ledande organ som fullmäktige och kommunalnämnd var få kvinnor invalda.

I protokollet nedan syns fördelningen när Märsta kommun bildades 1951. Även året 1952 har tagits med. I protokollet för barnavårdsnämnden till höger ser vi att fem män och fem kvinnor var ledamöter. Notera att man också vill ha en kvinna som barnavårdsman.

Exempel på nämnder där ingen kvinna förekom förutom kommunfullmäktige som hade två kvinnor av 24 ledamöter, var kommunalnämnden, skolstyrelsen, lönenämnden, byggnadsnämnden, brandstyrelsen, hälsovårdsnämnden och familjebidragsnämnden. I pensionsnämnden deltog en kvinna av sju ledamöter. I hemhjälpsnämnden var det fyra kvinnor och en man, i socialnämnden var det två kvinnor och sju män.

Norrsunda fornminnes- och hembygdsförening

Sigtuna kommunarkiv ska enligt sitt reglemente ” ta emot enskilda arkiv av lokalhistoriskt intresse”. Ett arkiv som mottagits som deposition är Norrsunda Fornminnes- och Hembygdsförening.

De överlämnade handlingarna omfattar tiden 1969-1996. Arkivet består av ca en hyllmeter handlingar. Bland dem bör särskilt nämnas; årsmötesprotokoll, styrelseprotokoll, verksamhetsberättelser/ årsberättelser, aktivitetsprogram och korrespondens.

Norrsunda Fornminnes- och Hembygdsförening bildades 1944. Syftet med föreningen är att slå vakt om hembygden. Det är en ideell förening.

I föreningens stadgar står att föreningen har till ändamål att värna och bevara bygdens fornminnen och sådana gångna tiders alster som kommit ur bruk samt att väcka, stärka och fördjupa kärleken till, och kunskapen om, hembygden och dess natur.

En kulturmiljö med intressanta byggnader

Föreningen äger några intressanta byggnader i Åshusby. Bland annat hembygdsgården Vrån som står på sin ursprungliga plats. Vrån har tidigare varit fattigstuga och pensionärshem. Den är kulturhistoriskt renoverad med hjälp av museimän. År 1959 förvärvar föreningen Vrån från Märsta kommun för 5 000 kr. På området finns sedan 1978 en smedja. I protokoll 1974 står att föreningen från Sune Sandström erhållit som gåva en komplett uppsättning verktyg till en smedja. Gåvan var förenad med villkoret att en smedja uppföres för förvaring av verktygen. I protokoll 1975 meddelade ordföranden att man äntligen hittat en lämplig smedja. Från Österby gård, Haga har föreningen kostnadsfritt erhållit en smedja för flyttning. Flyttningen skedde 1978. Länsantikvarien rekommenderade att smedjan skulle ligga intill museet. 1981 invigdes smedjan. Andra byggnader som flyttats hit är bl a Säbystugan, bystugan och en bensinstation från 1940-talet.

Ur verksamhetsberättelser

I verksamhetsberättelser finns mycket information om vad föreningen utfört. Vissa år mer intressanta än andra.

I verksamhetsberättelse för 1971 står det att föreningen hade visningar av myntsamling, gamla foton och gamla almanackor. Flera ortsbor hade med sig fotografier. Enligt verksamhetsberättelse 1972 visade man en privat samling med vevgrammofoner och gamla radioapparater.

I verksamhetsberättelse för 1974 berättas att inventering av milstenar, gränsstenar, väghållarstenar och bautastenar utfördes detta år.

I verksamhetsberättelse 1976 redovisades att man bl a hade visning av kläder från sekelskiftet, veteranbils- och cykelutställning.

År 1984 fick elever från Rosersbergsskolan i klass 4 och 5 mala säd på malsten, separera mjölk, stöpa ljus och kransåga.

År 1985 fick elever smida i smedjan samt bereda lin.

År 1986 bereddes också lin och det vid Norrsunda skola sådda linet skördades (rycktes) av två klasser. En klass repade frökapslarna från det torkade linet samt lade det för rötning. En dag tröskade man säd på handdrivet tröskverk.

År 1987 hade man en tipstavla där museiföremålen var tipsobjekt. Det slog så väl ut att man trodde att detta skulle återkomma då och då.

År 1988 hade man tjärbränning. Strumpstoppning, knyppling och brodering lärde man också ut detta år.

Ofta deltog man på julmarknaden i Sigtuna och sålde bl a honung, ljus och fågelmat.

År 1990 konstaterade man att film- och bildaftnar blivit tradition.

Sedan 1970 har man haft utställningar främst i Råbergsskolan men även i biblioteket, Sigtunaskolan och Sigtuna museum.

Som exempel på hur välbesökt hembygdsgården var kan nämnas att det år 1974 var 350 besökare förutom åtta skolklasser.

Ur aktivitetsprogram

Ur aktivitetsprogram finns också intressant information att hämta.

I flera program ser man att man traditionsenligt ofta gör samma saker år efter år: kyrkmarscher med spelmän, gökotta, blomstervandringar, svamprådgivning och ljusstöpning. Föreningen arbetar med att bevara traditioner och kunskap om hantverk. Aktiviteter som växtfärgning, spånad, spinneri, vävning, repslagning, linberedning, kardning, fårklippning, vävning, skomakeri, växtfärgning, tovning, näverslöjd, korgbindning, krukmakeri, drejning, kransågning, drejning, malning av säd på malmsten och hur man gör vispar av björkris har genomförts. Hembygdspromenader är en annan återkommande aktivitet. Folkdans och spelmansträff har också anordnats då och då.

Kulturnämnden hade möte den 14 april 1969 på Deringers konditori. Alla hembygdsföreningar i Märsta kommun var inbjudna. Upplysningar om Norrsundas hembygds- och fornminnesförening gavs av den uppskattade kassören Frans Nyström. Föreningen disponerade den gamla fattigstugan i Åshusby som inretts och möblerats. Köket hade moderniserats för att kunna användas. Föreningen hade i sin ägo 300 bruksföremål.

Ur protokoll

Ur protokollen hittar man också intressant information.

Äldsta bevarade protokoll är ett årsmötesprotokoll från 2 maj 1970. Mötet hölls i Vrån. Förutom att man sedvanligt valde olika ledamöter hade man en fråga om uthyrningen av Säbystugan. Den hyrdes ut av föreningen för 700 kronor per år.

Äldsta bevarade styrelseprotokoll är daterat den 7 augusti 1970. Mötet hölls i Vrån. Här nämns Säbystugan som än så länge ligger i Vallstanäs. Man var inte nöjd med att av hyreskontraktet (se ovan) stipulerade reparationsarbeten ej var gjorda som t ex uppsättande av fönsterluckor. Ordföranden föreslog att föreningen ska förhandla med kyrkan för att få inköpa den mark som föreningens hus är beläget på. Det beslöts att en summa på 15 kronor ska upptas av medlemmar för samkväm i Vrån. Icke medlemmar fick betala 50 kronor per gång. Medlemsavgiften var 10 kronor per år.

Den 12 maj 1971 beslöts att s k herrgårdsstängsel skulle sättas upp runt Vrån.

Föreningen har ibland samarbetat med t ex naturskyddsföreningen i samband med slåtterundervisning, vuxenskolan, kyrkan och skolor. Ibland har man haft montrar i Rosersbergsskolans bibliotek.

Under årens lopp kan man läsa att föreningen behövt ekonomiskt stöd från kyrkan när man samarbetar med den.

Av protokollen framgår att hus flyttas till Vrån från olika ställen, t ex magasin och uthus.

I protokoll 1973 redogjorde ordföranden för angelägna uppgifter som behövde göras såsom inventering av milstolpar, gränsstolpar samt rivna och bortglömda torp och boställen.

År 1974 anordnades cykeltur med visning av runstenar i Skånela.

Kulturnämnden har under årens lopp gett bidrag till olika föreningar, däribland Norrsunda fornminnes- och hembygdsförening. Som exempel kan nämnas att Kulturnämnden 1982 har lämnat bidrag till föreningen med 1 000 kr för skolvisningar. 13 klasser+grupper från Komvux fick visningar på hembygdsgården 1981/82.

Föreningen har skickat yttrande till kommunen om det planerade järnvägsspåret till Arlanda eftersom föreningens mark med stuga (Säbystugan) på Vallstanäs mark ska användas för det. Banverket hjälpte till med flyttning av Säbystugan till Vrån. Föreningen har fått en bod av Luftfartsverket som ska placeras i Vrån. Detta skedde 1995. Den planerade järnvägslinjen kommer att inkräkta även i Vrån. Det blir stora bullerproblem. Jordkällaren i Vrån kommer också till skada. Den mark man går miste av ersätts med ny mark intill hembygdsgården.

Föreningen har 1995 fått 75 000 kr från Banverket för färdigställande av Säby grindstuga med bakugnar, uppsättande av skorsten, putsade väggar, el mm. Boden i Kättsta ska även byggas upp med pengar från Sture Andersson testamente. Ekonomin är knapp varför en medlemsavgiftshöjning kan bli aktuell.

År 1996 gjorde styrelsen en inspektion vid Säbystugan som genom Banverkets försorg flyttats från Säby till Vrån. Nya golv var inlagda. Bakugnar och spisar ska muras in i de båda lägenheterna. Man hjälptes åt att iordningställa Säbystugan.

Skrifter

Föreningen ger ut skrifter som t ex handlar om traktens runstenar och skriften ”Minnen från kyrka och skola”. Varje år ges en årsskrift och ett aktivitetsprogram ut. Ebba Petterson var en flitig skribent.

Exempel på skrifter föreningen givit ut:

• Om låtar och spelmän. Tore Sander
• Kyrkan och skolan i Norrsunda från sekelskiftet. Ebba Pettersson
• Sammanställning över almanackor 1841-1969 (i almanackorna kan man läsa om de olika skeendena året runt med kritter, fjäderfä och skörd på en gård). De är förvarade på hembygdsmuséet.
• En julpredikan i Norrsunda kyrka 1789.
• Böckerna berättar om Norrsunda.
• Ingmar Edvardsson
• Kring den gamla gästgivaregården.
• Emma Pettersson
• Prat om mat bland annat vid sekelskiftet 1800-1900.
• Ebba Pettersson
• Några berättelser från Norrsunda. Ebba Pettersson
• Minnen från Norrsunda. Holger Almgren
• Om iakttagelser inom djur- och fågelvärlden och sina egna små funderingar däröver. Ebba Pettersson
• Runstenar och inskrifter i Norrsunda, Skånela, Husby Ärlinghundra och Odenala.
• Barndoms- och ungdomsminnen. Ebba Pettersson
• Stora Starmossen eller Hellmannarp. Sten Eklund

Sammanläggningsdelegerade

År 1952 trädde den s k storkommunreformen i kraft. Allt fler uppgifter hade lagts på kommunerna och många av dem fick svårt att klara av dem. Genom reformen minskade antalet kommuner från ca 2 500 till drygt 1 000. Genom hopslagningar av ett antal kommuner nybildades Märsta kommun. Sigtuna stad fick också några kommuner.

Det visade sig att hopslagningarna inte räckte. Reformarbetet måste fortsätta (först frivilligt, sedan tvångsmässigt). Idag är antalet 290.

Årsskiftet 1970/71 slogs Sigtuna stad ihop med Märsta kommun till Sigtuna kommun. Hopslagningen förbereddes genom bildandet av sammanläggningsdelegerade. Vardera kommun tillsatte sina ledamöter. I Sigtuna kommunarkiv förvaras sammanläggningdelegerades arkiv. Det omfattar två volymer, ett för protokoll och för arbetsutskottets protokoll och därutöver diarieförda handlingar.

Wilhelm Watz (m) utsågs som ordförande, 1:e vice utsågs Carl-Eric Lundgren (s), som 2:e vice ordförande Olof Johansson. Som ordförande i arbetsutskottet utsågs Lars Norman (fp) och som vice ordförande Gustav Borg (s). Sammanläggningdelegerades möten skulle hållas i Ekillaskolan. I realiteten blev det lokal ”Cabinen”, Märsta teater som istället användes. Första ärendet som inte handlade om sammanläggningdelegerades organisation var anläggande av ett barndaghem i Sigtuna. Kort därefter byggandet av en lågstadieskola och barnstuga i Valsta samt anläggande av lek- och idrottsplan på Tilområdet i Sigtuna. Ärendet barnstugan i Valsta centrum (tomten intill Frejgatan) visas här. Under ärendets gång kom man fram till att man måste dubblera utrymmet för barnstugan.

Sigtuna Brännvinsbolag

Innan Systembolaget bildades var det stadsfullmäktige som beslutade om utskänkningstillstånd och handel med alkohol. Det var Sigtuna Brännvinsbolag som stod för tillverkningen och försäljningen. Bolaget var ansvarigt inför stadsfullmäktige. I bifogade styrelseprotokoll från 1884 kan man läsa om hur postförman Pettersson med hjälp av sin dräng inköpt och sålt brännvin till invånarna. Försäljningen gjordes på Gästgiveriet i Märsta. Det var inte lagligt varför ärendet upptogs i styrelsen. Pettersson erkände sitt misstag men sa att han inte kände till att det var olagligt och att han inte skulle göra om det. Han slapp åtal. Närvarande vid mötet var tf borgmästare Askroth och rådmännen Rydberg och Hallerström, apotekaren O. Nilsson, farbrikör Olsén och G. A Edling som undertecknat dokumentet.

Till en början var kommunernas uppgift mest att ge tillstånd till försäljning och servering. Superiet var under hela 1800-talet ett stort problem, men förbättrades i viss mån av brännvinsförsäljningsordningen 1855 som innebar restriktioner av tillverkningen och försäljningen av spritdrycker.

Sigtunaortens kristidsförbunds kristidsnämnd

En reservation gjordes 1941 mot direktionens beslut (tre röster mot två) att inte göra någonting åt Sigtuna stadsfullmäktiges beslut (18 nov 1949) att låta kostnadsfördelningen mellan medlemskommunerna bero. Man skriver att förbundet inte bildats frivilligt utan det är ett beslut av Konungens Befallningshavande i Stockholms län. Medlemskommunerna har inte beretts tillfälle att uttala sig om de former enligt vilka samarbetet skulle gestalta sig. Kostnaderna har man trott skulle vara relativt låga men det har visat sig att de under år 1940 blivit betydligt större än som förutsatts och därmed har också frågan om fördelningen av kostnaderna kommit i nytt läge. Man vill ändra på att man beräknar utgifterna på skattesatsen och i stället beräkna på folkmängden.

Landsbygdskommunerna har visat sig vara mer kostsamma än Sigtuna stad skrev man. Någon ändring blev det inte. Sigtuna stad skrev 1942 till kristidsstyrelsen i Stockholms län att de ville vara ett eget kristidsområde p g a för hög skattebelastning. Detta blev inte heller av.

Vedfrågan upptog mycket av kristidsnämndens tid. Avverkningskontrakt upprättades mellan Sigtunaortens kristidsnämnd och herr Tore Pettersson, Knivsta. Detta skulle användas som brännved. Även herr A. Andersson i Haga fick ett kontrakt.

Nästan all konsumtion reglerades genom att invånarna tilldelades personkort och ransoneringskuponger genom de kommunala kristidsnämnderna. För att få köpa varor i en affär måste kunden lämna fastställt antal ransoneringskuponger. För att få ut dessa kuponger från kristidsnämnden skulle personkort uppvisas. Kristidsnämnden följde noga anvisningarna från Statens Livsmedelskommission. Ransoneringskorten byttes ut ganska ofta för att hindra att folk gjorde affärer med dem. Exempel på varor som nämns i handlingarna som krävde kupong var kaffe, fläsk, kött, socker, matfett, textilvaror, cigarretter, lysfotogen (elektriciteten var långt ifrån införd överallt) och bensin. Kristidsnämnden hade speciellt betalda ombud utsedda som arbetade med kortutdelningen.

Kristidsnämnden var tvungen att fortsätta sitt arbete även efter kriget, eftersom många varor ännu var ransonerade. Sigtunaortens kristidsförbunds kristidsnämnd upphörde 1 januari 1950.

Kristidsnämndens sista sammanträde var den 28 december 1949. I § 7 står följande: ”Ordföranden frambar sitt tack till nämnden för det goda samförstånd, som alltid varit rådande inom nämnden, och hr Fryklund uttalade sitt och nämndens tack till ordföranden. Efteråt samlades nämnden till en smörgås på Stadshotellet”. Mårten Fryklund var ordförande i drätselkammaren 1956-1960 och folkhögskolelärare på Sigtunastiftelsens folkhögskola. Ordförande var Arthur Anderby som bl a var överlärare och rektor på S:t Pers skola. Han var också stadsfullmäktiges ordförande 1942-1960.

Sigtuna kommuns drätselkammare tog över det återstående arbetet av kristidsnämndens verksamhet som varade i några år och kommunalnämnderna i Haga och Vassunda tog över sina motsvarande verksamheter. S:t Olof och S:t Per hade inkorporerats i Sigtuna stad 1948.